Hans namn på min mobilskärm. Det är nåt med propotionerna och hur bokstäverna hänger ihop. Ett stort D. Världens vackraste bokstav, världens vackraste namn. Så många gånger namnet hoppat fram på min skärm, så mycket pirr det skapat i mig att det räcker för ett liv. Och så hör han av sig ett år senare. När jag minst anar. Och den välbekanta känslan av se hans bokstäver är så ljuv att först inte vill öppna och se vad det står. För jag vill alltid ha hans namn på min skärm. Men jag blir också smärtsamt medveten om att vilken dålig tajming det är. Nu när mitt fokus ska vara på mig. På att gå ner i vikt. På att äntligen få må bra. Jag kan inte blanda in honom nu. Jag har inte den karaktären. Att ta det beslutet är att sätta mig före den personen jag alltid trott är min stora kärlek. Och det betyder att jag är min stora kärlek nu. D, jag hoppas att det blir du och jag en dag. Men just nu är det jag. Jag och jag. Och den här gången ska jag lyckas,