Första festen på så länge jag kan minnas som jag inte stannade längst eller var berusad. Jag drack ramlösa och smakade inte ens på maten, det stod en chipsskål framför mig hela kvällen och jag kände mig inte frestad en enda gång att ta för mig. Det är så mycket lättare att ha nolltolerans än att säga till sig själv att man får ta lagom. Jag har aldrig varit lagom. Allt eller inget vad det än gäller. Nu ska den här nolltolerans-perioden inte vara för evigt utan endast till jag når mitt första delmål, 84 kg. Sedan ska jag tillbaka till att vara "lagom" i en period och när jag känner att jag har kraft och motivation och tid så ska jag köra en till supermånad med nolltolerans.

Men just nu. I det här, så mår jag bra. Jag har självkänsla och jag tycker om mig själv. Mycket. Igår på festen så var jag nykter men jag tror inte att det märktes. Och jag tycker att jag lyckades väldigt bra i mina interaktioner med alla nya personer som jag inte träffat. Jag gick tidigare från festen vilket också är första gången på så länge jag kan minnas. Visst kände jag skuld. Mitt gamla jag som alltid ska pleasa. Alltid ta ansvar för sociala situationer. Den goda stämningen. Men det kan inte alltid hänga på mig. Och jag måste välja vilka som är mina närmaste. Jag har så många vänskaper där det råder ovillkorig kärlek och därför har jag också privilegiet att välja bort det som skaver. Igår valde jag mig. Och jag tror inte att någon kände att jag var en sämre människa som gick hem tidigare eller inte drack. Och om det var så, och nu ska jag verkligen försöka bottna i det jag skriver: Så är det helt ok för mig!