Dagen innan semestern börjar. Ska fira semestern ikväll med vänner på en balkong.

Igår kom mina panikattacker tillbaka. Vaknade flera gånger i natten och trodde att jag höll på att dö. Nu för tiden vet jag ju att jag inte håller på att dö. Och med min egenkomponerade semesterlista i huvudet med regler om att bara tänka snälla tankar om mig själv så hittade jag på ett nytt mantra. Mitt i paniken. Mitt i dödsångesten när det kändes som att mitt hjärta skulle klappa ihop. Mitt improviserade mantra lät något så här: Det är ingen fara T, du kommer inte dö, du har ett jättefint och starkt hjärta som kommer pumpa på länge.

Lite rörande nästan.Nåväl. D hörde av sig igår. Lite trevande. Jag känner inte samma saker när han hör av sig längre. Jag har blivit en ny person och han med och jag är inte ens säker på att dem här nya personerna skulle gilla varandra. Men nu har jag en liten känsla av att han kanske kommer vilja ses. Och kanske borde jag göra det bara. Riva av plåstret. Orkar inte stå fega i hundra år. Vill bara hoppa i. Ett två tre på det fjärde ska det ske, på det sjätte gäller det på det sjunde smäller det. Jag hoppade aldrig i. Och så har det sett ut i mitt liv. Jag hoppar aldrig i. Jag måste börja hoppa i.