Livet hörrni... Varför är det så skört? Så fort man börjar njuta så kan man lita på det ska skavas. I alla fall i min hjärna. Jag har varit så duktig i helgen, njutit och tagit vara på stunder, möten och gett av mig själv. Sen kommer ångesten på söndagen. Det ska livskrisas, hypokondri:as och jag tappar mig själv. Jag kan inte vara stark då, livet tappar mening och jag vill bara ha tryggt.

Egentligen skulle jag varit ensam på söndagen och pysslat om mig. Men hittade ett tecken på en livshotande sjukdom och även om sjukrådgivningen lugnade mig lite så var min värld redan rubbad, jag behövde hållas om. Klappas på. Tur att jag har personer som jag kan ringa. Som kan komma förbi och kramas och pussa i naken och köpa med sig hamburgare och milkshake.

Jag får vara tacksam för det. Att jag har byggt upp ett litet nät som kan ta emot mig när jag faller. Det är ju fint och det ska vårdas. Idag ska jag försöka resa på mig. Yoga och en långpromenad och ett bad? Dessutom ska jag köpa en fin present till ett av mina nät som precis fyllt år. Det låter väl fint det?